Tack för mig

I och med att vi nu skickar ut tackkorten så börjar själva bröllopsdelen kännas rätt avklarad för vår del. Nu är det istället äktenskapet som gäller, och det hoppas jag kommer att vara hela livet! Visst skulle jag kunna fortsätta skriva om bröllop här, men det hela känns faktiskt rätt avklarat för min del, så jag har bestämt mig för att det här blir det sista inlägget här.

Jag vill säga tack till alla som följt oss på vår resa mot bröllopet, och framför allt för alla fina kommentarer. Ni som är intresserade av hur mitt liv ser ut utanför bröllopsfixandet kan få läsa vidare på min vanliga blogg: www.lukten.se/blog.

Hoppas det går bra för alla er därute som planerar bröllop!

Tackkort

Bilder: Egna

Nu skickar vi ut tackkorten! Tre månader efter själva bröllopet känns lite sent, men bättre sent än aldrig får vi väl säga. Först var ju vi på vår månadslånga bröllopsresa, sedan var fotografen (min bror) på semester och till sist tog det sin lilla tid av schabbel med bilderna för att få allt framkallat och klart. Tur säger jag att vi i alla fall hade resten av materialet färdigförberett.

Det kändes lite att sitta och skriva alla tack kan jag berätta. Att försöka sammanfatta med några ord hur tacksamma vi är för all hjälp vi fått, och vår glädje över alla presenter vi fått. Vår är fortfarande så himla lycklig för att vår bröllopsdag blev så himla fin!

Vår annons

Bild: Egen

Så har vi sent omsider även offentliggjort vårt äktenskap även i de tryckta medierna. Egentligen hade vi inte tänkt annonsera, vi tyckte att det kändes som en onödig utgift för något som vi inte ens var särskilt lockade av. Men sedan visade det sig att min mormor fått en gratisannons via sin prenumeration, och hon var så peppad att vi inte kunde låta bli. Så då blev det annonsen ovan ändå.

Caseys bröllop

Bild från Casey's musings

En av mina favoritbloggerskor, Casey som driver den fina bloggen Casey's musings, gifte sig för snart ett år sedan. Nu har hennes och Louis bröllop figurerat på Martha Stewart Weddings. Kolla här och inspireras.

Äntligen!

Bild: Detaljbilderna är mina egna, övriga Lars Olofsson

Äntligen har vi fått alla bilder. Jag sitter för tillfället och sorterar bilder i mappar som "album", "förstora" och "tackkort". Självklart finns också en mapp med namnet "till bloggen" och här kommer de bilderna, tillsammans med lite info om bröllopsdagen som jag sparat på alldeles för länge nu.


Buketten gjordes på förmiddagen under själva bröllopsdagen. Förutom vita pioner hade jag med röda rosor och några slags blad som jag inte vet namnet på. Jag var lite nervös över att göra min egen bukett (förutom själva bröllopsnerverna), trots alla tutorials jag sett på youtube, men jag blev himla nöjd – buketten kändes verkligen som att den passade mig! Däremot blev jag inte lika nöjd med makens corsage. Jag hade redan fäst blommorna med floratejp på en broschnål jag köpt på panduro, när det visade sig att broschnålen var trasig. Eftersom det var lite tight med tid blev det till att stoppa ner allt i bröstfickan istället.


Smink och hår sköttes av min svägerska. Det var jätteskönt för vid det här laget var jag sjukt nervös, men hon var så lugn och gullig att jag bara inte kunde vara nervös längre. Plus att resultatet blev hur bra som helst. Erfaren brud som hon är (de firade nyss sin ettåriga bröllopsdag) hade hon bokat in två timmar för iordninggörande vilket jag tyckte var i mesta laget men det behövdes verkligen.


Vigseln ägde rum på en klippa vid vattnet. Jag och den då precis blivande maken stod bakom husknuten och hörde hur gästerna började samlas – det var en härlig känsla, nervositet blandat med lycka. Framför allt väntade vi på att makens far och gudfar skulle börja spela vår ingångslåt så att vi skulle få klartecken att gå fram. Tyvärr visade det sig att de väntade på att vi skulle gå fram så att de kunde börja spela. Ett litet missförstånd som löste sig när vi tröttnade på att vänta och tänkte att vi går fram i vilket fall som helst.

Det var lite känslosamt att gå fram där och se alla finklädda gäster för första gången och tänka att de alla var där för vår skull. Ännu värre var det när jag tittade på mina föräldrar och de var alldeles tårögda. Då hade jag nära till tårarna jag med, och maken med visade det sig. Snart var vi framme hos makens barndomsvän, tillika vår vigselförrättare vilket var så himla skönt. Att det var just han som stod där framför oss gjorde att vi fick just den där familjära och avslappande stämningen som vi hade önskat oss. Även om jag hade läst den långa vigselversionen läste han den så avslappnat och på sitt eget sätt att jag inte hade någon aning om att det var det han höll på med förrän det var dags att säga ja. Vilket vi såklart båda gjorde.


Väl gifta var det dags för kramkalas och sedan avfärd till bygdegården där festen skulle hållas. Vi hade blivit instruerade av vår toastmaster att vi borde komma sist till festplatsen, men när ingen gjorde någon ansats till att ge sig iväg blev det ändå så att vi tog täten på den kilometerlånga promenaden.


Vi hade mingel utanför bygdegården där gästerna fick mousserande och osthjärtanen ni redan har sett. Middagen bestod av en vegetarisk buffé som verkligen blev uppskattad och tårtorna fick också bra kritik. Från att hela vägen ha haft tanken att baka själva backade vi sista veckan och beställde på ett konditori i närheten. Det var helt enkelt lite för mycket att göra där i slutet och det var skönt att ta bort allt som tas bort kunde. (Tyvärr blev det inga kort på varken mat eller tårta.) En sak som jag däremot var nöjd att vi lade ner tid på var hur vi lyckats fixa lokalen med dukning och dekorationer.







En av höjdpunkterna på middagen (och en stor del av dagen) var vår eminenta toastmaster som skötte allt och lite till. Det var en del tal och en del musik, men middagen blev ändå ingen långkörare vilket var precis det vi hade hoppats på utan vi kunde ganska tidigt plocka undan borden och göra plats för dansgolv. Eftersom vi hade hållit igång hela dagen så var jag rätt trött när det började närma sig småtimmarna, men jag hade trevligt och pratade och dansade tills vi som sista par lämnade festen.


Istället för en traditionell gästbok så hade vi på presentbordet hade vi en ask där gästena kunde skriva meddelanden och lägga i. Asken ska sedan öppnas om ett år på vår första bröllopsdag, det ska bli spännande.

Överlag kan jag berätta att det var en fantastisk dag - jag är så himla nöjd när jag tänker tillbaka på den!


PS. Upptäckte tyvärr just att bilderna jag förminskat och lagt här är originalbilderna, dvs versionen innan vår fotograf aka min bror pillat och fixat med dem. De bilder vi nu har fått för framkallning till album och tackkort har lite mera lyster i sig... men men, nu orkar jag inte göra om, de här är fina de med. DS

Tips till fördrinken

Bild: Egen

De här osthjärtanen serverade vi till champagnen. De var väldigt uppskattade och gästerna hade svårt att tro på att vi gjort dem själva. Dessutom var de jätteenkla att göra och kan med fördel bakas ett par dagar innan. Receptet hittade jag i Allt om mats bröllopsspecial. Vi bakade två satser och det gick åt till 50 personer. Då blev det visserligen ca 130 stycken för vi hade nog lite större hjärtan än Allt om mat. Dessutom blev de inte så gröna som på deras bild, men det kan nog skyllas på vår trädgårdsbasilika som verkar vara av en lite annan sort än den man kan köpa i affären. Hur som helst, de var jättegoda och vi blev hemskt nöjda.

Recept för 80 hjärtan
100 g kallt smör
3 + 1/2 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
4 dl riven västerbottenost
1 kruka basilika (ca 2 dl)

1. Sätt ugenen på 200 grader. Mixa snabbt ost och basilika till en grön massa i matberedaren. Tillsätt smör, mjöl och bakpulver och kör snabbt ihop till en deg.
2. Kavla degen på en mjölad bänk till ca 1 cm i tjocklek. Stansa ut hjärtan med ett pepparkaksmått. Lägg hjärtanen på plåt med bakplåtspapper och grädda dem högt i ugnen 10-12 min.
3. Låt svalna och förvara i tättslutande burk eller i frysen.

För pysslaren

För den som har gott om tid till bröllopet och gillar att pyssla kan jag tipsa om att medborgarskolan har en kurs som heter "Smyckesdesign - bröllop, gala och inredning". Visst är det väl roligare att gå att gå altargången fram i en tiara man gjort själv?